lördag 27 september 2014

Ett steg fram och fysiska påfrestningar

Idag tog jag ett steg framåt. 
Vi drog iväg till Piteå för att gratta bästa Jenny som fyller 30 år.
Det var såklart spännande eftersom jag har svårt för folksamlingar och att vara social, just nu.
Men denna folksamling var ju inte vilken som helst. Nisse, Emma, Petter, Ida, Jenny och Micke. <3
Trygghet för mig. Människor som känner mig och vet om min situation. Människor som varit där. Människor som inte ställer några krav alls.

Så det gick bra. :)
Blev inte ledsen och trött förrens jag satt i bilen. Hehe.. Visste att det skulle komma nån gång under dagen. Men kvällen har ändå varit bra. Har sett två filmer och bara tagit det lugnt med min Tomas och Svea. 

Nu kan jag inte sova men det är en annan femma. Det är ett jävligt problem men det ska nog lösa sig det med. Med tiden. 

Så det har varit en helt okej dag. Något positivt. :)
Då tar vi det negativa då. Haha!

Jag har tagit en jävla massa stryk av min utmattning. Mest psykiskt såklart men också förvånansvärt mycket fysiskt.
Jag har gått ner 6kg i vikt. Det är ju fan förjävligt. Jag har gillat min kropp som den är de senaste 2 åren. Verkligen börjat älska det som jag förr såg som brister.
Så nej.. 6 kg ner just nu är inte okej. Det är blä! Kläderna sitter som hösäckar och det kan inte vara bra att gå ner så mycket (enligt mig) på så kort tid. Visar ju bara att jag är sjuk. Och det är INTE kul!

Jag har även en enorm frossa, dålig mage, ofta kräkkänningar (har även kräkts), har haft feber flera kvällar och nätter, min hy har fått fnatt och jag har åter igen finnar, jag är blå om läpparna ofta och fryser kopiöst mycket.
Mitt hår är fucked up och bara rasar av mig och jag har huvudvärk, synrubbningar och tycker jag hör saker hela tiden. Min matlust är borta och jag är HELT orkeslös. 
Så det är mycket som händer i min kropp.
Jag äter när jag blir serverad men annars kan jag gå runt och inte äta hur länge som helst. Vilket VERKLIGEN inte är likt mig! Jag äter jämt och mycket! Det är det bästa jag vet för fan! JAG ÄLSKAR MAT.
Och nu så är den kärleken helt bortdomnad. Fan.. 
Men soyaglass och popcorn kan jag äta i mängder. Alltid något. ;) 

Nä.. Dags att försöka sova igen.

Puss /Linda 

fredag 26 september 2014

El förkyldo

Ja fy fan vad snorig jag är. 
Och fy fasen vilken skitmorgon det varit.
Svea vaknade 4:15 och Tomas drog iväg på jobbet strax efter.
Där är jag.. Knäckta morsan. ;)
Tur att Svea är så snäll. Hon låg i våran säng med mig och såg på Dora. Och jag kämpade på med min enorma trötthet.
Kl 6:00 kom mormor och räddade oss. Tack!!

Svea käkade frukost och sen vid 7:30 så somnade vi alla tre i storsängen.
JAG OCH SVEA SOV TILL 11:00!
Så underbart.
Dagen blev alltså bättre.
Jag har dock haft en rätt så dålig dag ändå. Känslorna är upp och ner.

Jag har varit enormt trött trots sömnen.
Svea drog iväg på utflykt med mormor och morfar medan jag duschade och försökte få ordning på dagen.
Men det är tyvärr lättare sagt än gjort då en är i mina skor.
En utmattad hjärna är en mycket skör hjärna. Den funkar inte som vanligt. Inte alls.. Är känslig för det mesta. 

Imorgon ska jag upp till kamp.
Ska och gratta en vän i Piteå som fyller 30 år. Jag har inte varit i större folksamlingar eller hälsat på någon förutom familjen sen jag blev sjuk. Förutom någon jobbig sväng på Ica då. ;)
Så det är ett stort steg och jag tippar på en kort visit. MEN JAG SKA DIT!
Är jättenervös men ska ge det ett ärligt försök.
Är ju bland folk jag känner mig trygg med och som vet om min situation. 
Det är bara låna sängen om det kniper. <3

Nu ska jag lägga spolar i håret. En kan ju i alla fall försöka vara lite kalasfin imorgon. Hihi..

Lite bilder på mitt halloweenpyssel och ett höstmysigt vardagsrum. 

Puss /Mama Linda 



torsdag 25 september 2014

Bra dag

Idag har jag haft den bästa dagen sen jag blev sjuk. :)
Och då var ändå morgonen tung och jag låg länge. Men hela skillnaden var nog att jag faktiskt fick och kunde sova jäkligt länge. För att det ska funka så behövs en insatts av hela min underbara familj. 

Jag har lyckats följa mamma och hämta enar, jag har planterat och varit ute och fixat på gården i 2 h. Morfar och Svea hängde på. <3
Vi plockade granris tillsammans och jag har begravit alla kvarvarande sommarblommor och bytt ut dem mot riset. :) Ska nu bara hitta lite rönnbär att dekorera med. 

Vi har käkat pizza till middag (beställd) och sen har jag även städat undan lite inne vilket jag inte orkat på länge. ;)

Sen jag har målat mina halloweenmasker ett varv. Jag vet ännu inte om de kommer användas för jag vet inte hur jag mår om en månad. Men jag ska göra dem ändå. Pysslet håller mig igång på ett bra sätt. 

Jag älskar att skapa. 
Jag skapar i mitt hem i form av inredning, jag skapar smycken, jag målar, jag skapar med blommor och blomsterarrangemang och just nu gör jag en del av en ganska avancerad halloweenoutfit. 
Skapandet är min helande kraft. Till veckan ska jag även köpa små söta hushyllor och måla dem. Små projekt.. Men bra projekt. 

Sen är det en Vera i ugnen. Den är till någon alldeles speciell. <3
Tomas gör ullskor i garaget, Svea sover och jag har tänt ljus överallt. 

Ångesten är där men den är hanterbar. Jag är glad idag.
Svea har lekt på förskolan ett litet tag och sen varit här hemma med mig och morfar. Höstluften gör oss gott.

Snälla nån.. Låt mig få en till sån här dag imorgon. 

Puss /Mama Linda 





Sovit

Inatt och nu på morgonen har jag fått sova ordenligt. Även om tröttheten ändå är där så är den enklare att bära idag, just nu. Hoppas det håller i sig. :)
Ska hämta mina enar och plantera lite ute idag. Jag ska försöka hitta nå granris och göra ännu mer höstfint på gården.
sen ikväll ska jag pyssla med en Vera och lite annat kul. Pysslet gör mig så gott. <3

Sakna men säkert ska jag hitta glöden. Sakta men säkert ska jag klättra uppåt.
Sakna men säkert ska jag planera för vem jag vill vara och vad jag vill göra. 
Studera, skola om mig? Vem vet?

Jag vet bara, tror bara, att jag vill göra något annat ett tag.
Något kreativt. 
Möbelrenovering? Inredning?
Smycken? Blommor? Konst? 
Vi får se. :)

Puss /Mama Linda 



tisdag 23 september 2014

Bara en vägg i vägen

De sägs att det tar flera år innan det händer. Och minst lika lång tid att bli återställd. OM en blir återställd.
Men om det händer ska ska en leva i nuet. Ta dag för dag. Vila och tänka positivt. Bara vara. Hela sig själv. Samtala och vara så där jävla hälsosam.
Jo visst. Allt det där är sån jävla skitsnack som det bara kan bli.
Fy fan. SÅ LÄTT ÄR DET ALLTSÅ INTE!

Jag är 27 år gammal och har en dotter som är 2, en man som jobbar heltid och ett hus.
Jag har vänner och familj. Som jag också hemskt gärna vill vara med.. Orka vara med. Låter ju sjukt. Och det är det också. 

Jag har nyss flyttat till min hemort efter många år i en universitetsstad med studier, jobb och barnafödande.
Jag har alltid jobbat mycket.
Vila!? Hur i hela helvete kan en vila från det? Jag vet inte hur en gör!
Snälla lär mig hur en ska vila när det inte går. Jag vilar och vilar.. Men förblir trött och halvt hjärndöd.

Idag hade jag ju en bra dag. Igår med. Men idag var den ännu bättre.
Jag lagade mat för första gången sen jag blev sjuk. Jag till och med plockade undan efter mig.
Jag var på en affär med mamma..
Det var enormt förvirrande. Men jag gjorde det ändå.
Sen blev det svårare.
Jag tänkte att jag skulle ta och göra lite smycken nu när jag hade en sån bra dag. Jag har ALDRIG gjort om ett och samma smycke så många gånger!! Och jag har heller aldrig kämpat så enormt med att skriva några små jävla adresser på några kuvert. Jag skriver fel.. Min handstil är inte längre min.
Min hjärna fungerar inte som förr.
Jag känner mig blott som en liten korvsnärt av mitt forna jag.
Mitt kvicka, vältaliga, konstnärliga, tusenjärnielden, duktiga, flitiga, roliga, och sociala JAG. 

Jag har tydligen gått i väggen. 
Skulle nog snarare säga: blivit överkört av en truck. Känns mer rimligt.
En fredag vaknade jag upp till något som jag först trodde var en hjärnblödning. 
Och en resa började. 
En resa att lära sig leva igen. Helt från början. 
Vem jag är när jag kommer ut på andra sidan vet jag inte.
Det skrämmer mig nästan mest.
Jag hade ju som börjat gilla den jag var innan min krasch väldigt mycket.

Jag ska svära mig, gråta mig och slå mig genom denna vägg.
Men ut ska jag!
För helvete!
Låt det ta all den där tiden då. Jag har tydligen inget val. 
Acceptansen är svårast. 

Ett steg fram och två bak.


/Linda

måndag 22 september 2014

Vinterkläder

Vi skulle köra på begagnat denna vinter tänkte vi.
Men efter värsta blocketblåsningen så bestämde vi oss att sprätta Sveas presentkort på Happy och införskaffade en Reima Kiddo. Sjuuuukt fin overall!
Före det så köpte vi även en vinterjacka och täckbrallor på Villervalla.se. SUPERREA! <3
Nöjd är bara förnamnet! 
Bara dojor kvar då. Funderar vidare på det.
Hihi.. Har presentkort på NTM och de kan beställa hem rätt mycket. Så vi ska kolla oss för lite. 
Svea har även fått nya vinterhanskar från Isbjörn of Sweden.

Snön är välkommen! ;) 

Skönt med annat än sjuksnack. 

Puss /Mama Linda





torsdag 18 september 2014

En erfarenhet rikare

Att vakna i panik mitt i natten är ingen hitt. Det gjorde jag inatt. :(
Mina jävla "trauman" traumatiserar mig i sömnen. Fy fan!
Men nu ska de tas itu med. De ska bort! Jävla skalle.. 

Är på tatueringsjakt nu. ;)
Blir ofta väldigt sugen på att tatuera mig då jag går igenom eller har gått igenom saker i mitt liv. Såå.. Det är dags nu.
Fick en tid imorgon (en avbokning) men den tiden fick jag tacka nej till. 
Svärmor kommer imorgon. Ska bli så trevligt. :)

Men jag ska jaga vidare efter en annan tatueringstid lite längre fram. 
Ett steg för att vända blad. 
Den här tiden i mitt liv kommer jag aldrig att glömma. Den har präglat mig och kommer förändra mig och formar mig till en människa med en erfarenhet rikare. På gott och ont.. Just nu bara på ont. Men med tiden så ska det bli lättare och jag ska lära känna mig själv igen. Jag ska klara detta. Lära mig leva och fungera på nytt. Börja om på nytt. För det är så det känns.
Det har tagit stopp. Jag får backa, starta om och börja från början. Och först vila. För jag är så trött. 

Lika bra att sätta färg på känslorna och uttrycka det jag känner. Det gör jag på bästa sätt genom att tatuera mig.
Så får det bli. <3

Tre motiv ska avsluta min underarm. Då är den full.
Full med hyllning till min dotter, känslor, färg och med motiv som betyder enormt mycket för mig.

Det blir en diamant, en fjäril och ett ankare.
De betyder mycket för mig. Och jag tycker det är vackert. <3

Puss /Mama Linda

tisdag 16 september 2014

Kämpar på

Här kämpas det på som fullt kan jag då konstatera. 
Har gjort framsteg den gångna veckan. Men inte utan bakslag. Men jag vill pröva på hur mycket jag klarar. 
Jag har som sagt planterat höstblommor. Det var härligt. Samt följt valet som en galning.. Det slutade dock i tårar. :(

Igår var det dags för Svea att fara på Barn i Piteå på återbesök för astman. Kändes jobbigt.. Men mormor hängde på och jag klarade mig väldigt bra. :)
Köpte en ny höstjacka. Men det här med mycket folk är enormt jobbigt. Så vi höll oss i typ Öjebyn. Hehe.. 
Får sätta mig ofta och går ofta omkring i en dimma. Det går som inte att tänka.. Det kommer och går. 
Och jag kämpar på. 

Idag följde jag med och lämnade Svea på förskolan och hämtade henne sen SJÄLV. Det var stort men tog såklart på krafterna att träffa folk.
MEN medan järnet var varmt så tog mormor hand om Svea och jag handlade på Ica SJÄLV.. Väl hemma packade jag upp och dog sen i sängen. 
Har även lyckats göra en Vera. 

Har alltså gjort för mycket idag. Då vet jag det i alla fall. ;) Tar mig inte en centimeter nu. 

Svea har i alla fall fått en del av sina villervalla kläder. Underbara! <3 
Men jag är såååå trött men samtidigt så stolt över mig själv. 

Mycket känslor. Som vanligt. 
Bilderna summerar dagarna rätt bra. 
Upp och ner.. Ljust och mörkt. 

Puss /Mama Linda 







söndag 14 september 2014

Mer villervalla

Villervalla.se har en superrea som jag och mormorn har frossat i. ;)
Blev många fina plagg kan jag lova.
Sveas höst/vintergarderob blir hur bra som helst.
Sköna, färgglada kläder i bra kvalitet som passar Sveas kroppsform enormt bra.

Love Villervalla!

Alla bilder från villervalla.se.

Puss /Mama Linda 















fredag 12 september 2014

Allt kommer tillbaka

Nu blir det ett rekordlångt inlägg. Men det är min blogg. Min ventil. Läs om ni vill eller avstå. 

Jag är så enormt förundrad över min egen hjärna.
Det är som att platsen där inne är slut och det som varit tyngst att bära ska ut. Och det händer mig nu. I flera dagar har jag drömt och tänkt på saker som hänt i mitt liv som jag vill kalla "trauman".
Alltså sånt som hänt mig som gjort mig mycket ont. Både psykiskt och fysiskt. Sånt jag trott att jag klarat av, bearbetat klart och fått överstökat. Nu kommer det tillbaka. Allt på en gång. I drömmar, när jag är vaken och än en gång väcks jag med gåshud och har ångest över sådant som jag trodde att jag kommit över. Jag tänker på allt ännu en gång. Vad händer?

Alla människor har varit med om saker. Mer eller mindre. Som en går igenom och sen ska det bearbetas på ett eller annat sätt
Jag har tre saker på listan som ärrat mig enormt mycket genom åren..

När jag var 17 år så dog min mormor i en mycket aggressiv cancer, 63 år gammal. Sjukdomsförloppet var helt fruktansvärt att bevittna och det tog lång tid för mig att ens våga tänka på henne igen. Det gjorde för ont. Men med åren så blev det lättare. Smärtan lättade och det blev istället roligt att minnas den tid vi faktiskt hade tillsammans. 
Men nu gör det ont igen. På ett konstigt sätt. Varje gång vi kör förbi kyrkogården så hugger det i hjärtat. Jag drömmer mardrömmar där hon är med och den ro jag haft när jag tänker på mormor är inte som förr.. Något konstigt händer. 
Jag är jätterädd för cancer helt plötsligt också (ska tillägga att jag har varit det sen mormor dog) men nu är det olidligt. Jag är rädd att mina nära ska bli sjuka och även jag själv.. Otroligt obehagligt.

Något annat som hände mig när jag var 18 år gammal var att jag blev utsatt för ett våldtäktsförsök.
Eller tja.. Om någon kom till mig idag (nu när jag är något mer påläst och feministiskt präglad) och sa att detta hänt hen så skulle jag säga att DET VAR EN VÅLDTÄKT.
Jag tänker inte gå in så mycket på det men jag blev utsatt för detta mitt i natten när jag låg och sov (i ett rum med flera för vi var på en resa) och vaknade av att någon drar i mitt linne och i mina trosor och har händerna djupt inne där de absolut inte skulle vara. Det gjorde enormt ont, jag skrek och hjälp kom. Han rullade ner från sängen med byxorna vid knäna. Kalsongerna var tack och lov fortfarande på. Han drar rätt så snabbt. 
Jag gråter och är totalt chockad. 
Det hände. Han var en av mina bästa vänner. Och JAG skämdes över det som hänt. Även fast allt var hans fel. 
Jag pratade inte med honom mycket mer. Och sa det inte till så många. Även om många sett honom fly från min säng med byxorna nere så drogs ett sträck över det hela.
Men inte i mitt inre. Jag blev tillsammans med Tomas strax efter detta. 
Jag klarade länge inte av att Tomas höll om mig bakifrån då jag sov, jag skrek på nätterna i sömnen och drömde hemska mardrömmar.
Jag vad livrädd för att stöta på min förövare i flera år.
Jag höll mig borta om jag visste att han var i krokarna. 
Efter 5 år så bestämde jag mig för att det fan fick vara nog med rädsla. Jag var alltså skiträdd i 5 jävla år! Jag ville släppa allt. Jag ville förlåta. Gå vidare.. Slippa ångesten och alla jävla tårar. 
Jag (med hjälp av en god vän) sökte upp honom och jag konfronterade honom. Han sa att han inte minns händelsen för att han var för full. Vilket jag tror är bullshit.. Men men..
Jag var mycket rak och allvarlig och sa att ingen gjort mig mer illa än vad han gjort.
Men att jag för min egen skull ville gå vidare och förlåta.
Men hallå? Jaja.. Idag undrar jag varför jag förlät honom. Hade jag inte alls behövt göra. Men efter det slutade jag i alla fall vara rädd. Såg jag honom så fick jag inte ångest. HAN mådde sämre än mig. Tack och lov. 
Men nu.. Nu drömmer jag om den kvällen för över 9 år sen igen. Då han gjorde mig så illa. 
Vad fan händer? Det kommer tillbaka. Jag tänker på det och har åter igen ångest över något jag inte haft ångest över på så många år. Varför??

Sen till mitt sista trauma.. Ja nog har en varit med om mer prövningar men just dessa tre har påverkat mig allra mest. 

15 dagar efter att Svea föddes så började jag få ont i magen. Hade mått dåligt hela tiden men tänkte att det var normalt efter en förlossning. Men det var det inte.
På kvällen fick jag så ont och känslan var den samma som en liten förlossning så jag gick på toa och "föder" fram 15 dagar gamla delar från moderkakan som forfarande var kvar i mig. 
Det kom ut mer och dagen efter fick jag fara på undersökning och fick bekräftat att det var rätt så mycket kvar där inne. Hemskickad med medicin som skulle försöka få ut resten.
Men det fungerade inte.
Så 18 dagar efter jag fött mitt första barn så sövs jag ner för ett rutiningrepp som görs hela tiden.
En skrapning. Fort var det gjort.
Jag ligger på uppvaket och är så där lagom groggy. Men känner snabbt att något känns fel.
Jag säger till en sköterska att det känns som att jag kissar.
Hon ignorerar mig.
Tidsuppfattningen är väldigt suddig. Jag somnar säkert igen men kvicknar till mer och mer.
Men efter kanske 40 min så säger jag till sköterskan att något rinner där nere.
Hon kommer till min säng och trampar i en pöl av mitt blod. Hon lyfter på min filt och där är ALLT rött. Jag blöder massor!
Nu blir det bråttom. Ner kommer en gynläkare som säger att min livmoder inte dragit ihop sig men att jag ska få ett dropp som ska hjälpa mig. De sätter dropp. Jag får även morfin eftersom jag börjat få smärtsamma sammandragningar. De börjar städa upp mig lite och byter filt och lakan och väger mängden blod som jag blöder.
Men nu skulle jag snart sluta blöda. Bara medicinen fick verka. 
Efter ca 15 min så börjar jag känna mig konstig. Armen där droppet sitter värker. Och jag får svårt att svälja.
Tittar på min arm. Allt är lite dimmigt för att jag har fått morfin. Men jag ser att min arm är helt enorm!
Jag tillkallar sköterskan och jag behöver bara höja armen så tar hon tag i droppslangen och stryper den. Hon tittar på mig och frågar om jag har svårt att andas. Och det hade jag. 
Hon tillkallar en annan sköterska och snabbt var det en läkare där och en massa annat folk. 
Jag har fått en kraftig allergisk reaktion mot den medicin som ska få min livmoder att dra ihop sig så att jag slutar blöda.
Nu tänker jag första gången att jag kommer att dö.
Jag får adrenalin.
De måste få in en annan kanyl för att ge mig "motmedel". 
Men jag är så svullen överallt att det inte går att få in en infart. 
De sticker mig 22 gånger!
I händerna, fötterna, armarna och precis överallt. Men det går inte.
Och jag blöder som fan och har svårt att andas.
Får syrgas och börjar få panik.
Hjärtat slår oroväckande sakta tycker dom och kallar in ännu en läkare. Han tittar mig i ögonen och säger att de måste få in en nål NU. Så han kommer föra in nålen i ljumsken.
Jag vet inte hur många av er som haft en nål i ljumsken? Men om vi säger så här: DET VAR EN ENORM JÄVLA NÅL!
Jaja.. Kände knappt något i min dimma. Nålen var på plats och jag fick medicin mot min allergiska reaktion. 
Men ett problem kvarstår. Jag blöder ännu. Massor!
Gynläkaren kommer igen.
Hon säger att det förmodligen är en massa kagulerat blod som gör att livmodern inte kan stänga sig.
Hon tar min hand och säger att hon ska göra ett försök att ta ut blodet. Bara två försök. Sen ska de ta mig till operation.
Hon säger att det är bråttom för jag blöder så mycket.
De ska göra ingreppet på plats. 
Hon berättar att jag ska få mer morfin och att en sköterska ska hålla min hand. Hon säger också att det kommer göra mycket mycket ont. 
De frågar också om jag planerat att få fler barn. 
Jag vet inte vad jag svarade där. Men läkaren sa att det finns en risk att om jag inte slutar blöda så kan de behöva ta bort min livmoder. Men att det är ett allra sista allternativ. 
Jag får morfin. 
En hand att hålla.
De drar för alla draperier runt mig.
Vi är 6 kvinnor på uppvaket.
En av dem som nyss har vaknat skriker och vrålar varför de skadar flickan (mig). Hon har panik över tumultet med alla läkare och sköterskor. Stackars människa.. Och blod var det också överallt.
Så.. Jag får en hand i min.
Mer morfin.
Läkaren ser på mig. 
Hon berättar att hon nu kommer börja.
Hon trycker enormt hårt på min mage och för in sin hand i mig och gräver ut kagulerat blod. Massor. Klumpar.. Jag skriker lungorna ur mig! Det gör kvinnan i sängen bredvid mig också. -ni dödar flickan!!
Smärtan var värre än jag någonsin trodde var möjlig. Och då hade jag nyss fött barn för första gången. 
Läkaren väntar sen ett tag. 
Men det blöder ännu. 
Nu tänker jag igen att jag kommer att dö. Att min Tomas blir ensam med vårt nyfödda barn. 
Läkaren tittar på mig och säger att hon ska göra ett till försök och funkar inte det så söver hon mig. Hon frågar mig om jag klarat det. 
Jag säger JA. Med vilken kraft vet jag inte.
Så samma ingrepp görs igen.
Jag skriker.. Kvinnan bredvid  gråter i panik. 
Sen väntar läkaren..
Hon tittar på mig och ber mig krysta. Ut kommer en sista klump med blod. Men sen så känner jag att sammandragningarna slutar.
Det kommer inte mera.
Det fungerade. 
Jag slutar blöda så enormt mycket.
Jag ska inte dö.
Timmarna är i en dimma. Men jag minns allt. Smärtan. En enorm omänsklig smärta. Och en rädsla att dö.. Förblöda.
Tomas visste inget förrens långt efteråt. Jag skulle egentligen göra ingreppet 9:00 på morgonen men det var flera kejsarsnitt den dagen så kl 19:00 var det min tur. 23:00 får Tomas veta vad som hänt.
Dagen efter kommer två läkare in och säger att det som hänt är ovanligt men att det gick bra.
Jo visst. Det gick fan inte bra!
Jag skickades hem dagen efter med järntabletter, dödsångest och en jävla värk.
Bröt ihop flera gånger under 2 veckors tid. Drömde mardrömmar som avtog med tiden.
Jag kom över det.. Inte helt. Jag är rädd för att skaffa fler barn och vet inte om jag kommer göra det. Men mardrömmarna försvann. 

Men nu är mardrömmarna tillbaka.
Blodiga, smärtsamma och hemska mardrömmar. Varför??

Vad händer med mig?
Alla mina tre "trauman" spelas upp igen. Och det är enormt påfrestande. Jag är faktiskt lite rädd för att sova. 
Men allt ska väl ut förr eller senare.
Jag har aldrig varit så här öppen med mina tre berättelser. Och aldrig sökt eller fått proffesionellt hjälp med att bearbeta dem. 
Men jag har lovat mig själv att skriva mig igenom den här tiden för att lätta mitt inre. 
Och jag kommer prata om detta under min terapi.
Nu måste det rensas i huvudet för att få plats med sånt som gör mig lycklig. <3

Hjärnan är en jäkla konstig mackapär. 

Ner och upp

Jobbig morgon men desto bättre eftermiddag. :)
Drog iväg på en liten runda med familjen.
Köpte lite grejer till smyckestillverkningen (har många att göra nu, kul!) på Kontorsteknik. Sen vidare till Floristen och fick mig två vackra ljung till altanen. Får typ aldrig nog med blommor.
Har beställt enar också till var sin sida av våra dubbeldörrar. Så snyggt det kommer bli! :)

Sen iväg på Ica. Kände redan då att tröttheten slog till men väl där så träffade vi bästa Bo och Vide och då vände tröttheten till glädje. Tack! 
Ungarna busade lite, vi hann prata lite och ta igen lite tid och peppa lite F!-snack såklart! :) 
Vi ska ses till veckan. Har inte sett dem sen sjukhusvistelsen. 
Samma gäller Lena. Usch vad jag saknar min Lena och bästa Alfred. <3
När en känner att en börjar sakna sina vänner så är det nog ett gott tecken. De vet hur jag mår och ställer verkligen inga som helst krav på mig. Blir jag trött så är det okej att lägga sig. :) 

Nu är jag däremot dundertrött. Jag och Svea glor på tv och Tomas gör pizza.
Fredagsmys ikväll! <3

Imorgon ska vi till Kåbban för att bara ta det lugnt med mormor och morfar. Jag ska glo in i en eld och kanske plocka lite enris. Och på söndag får vi förhoppningsvis träffa Lena, Markus och Alfred en snabbis. :) 

Puss /Mama Linda 


torsdag 11 september 2014

Vila är inte lätt när min stora kärlek leker bredvid mig

Du vill sova.. Ja nästan hela tiden.
Men du har ändå svårt för att somna när det väl är kväll.
På dagen kan du slockna lite varstans.
Det är svårt att träffa folk men du försöker ge dig ut. Korta trygga svängar dit du vet att ingen dömmer dig. För du skäms som fan. Och egentligen orkar du inte möta någon. Lägger på ett leende och kör på som vanligt. Du brukar vara bra på det här. Du gillar människor. 
Trots försök till att vara social så blir du så enormt trött efteråt. Skallen brinner och du somnar i bilen, sen får du lov att gå in. Där vilar du ett tag i soffan och en stund i sängen.
MEN du hör din dotter.. "Mamma, va gö du?"
Så klingade, undrande och kärleksfullt som helst.
Nej du kan inte vila nu.

Det är mig vi pratar om nu. Mitt liv och faktiskt min dag idag. Min vardag. 

Nytt försök till vila. 
Den sprudlande underbart glada dottern ska bada badkar med pappsen sin. 
"Mamma bada!" Ropar hon glatt.
"Mamma naken!"
Nej.. Säger jag. Mamma ska inte bada. Pappa badar med dig. 
Hon tittar på mig med sina stora blå ögon. 
Självklart följer jag med och ser på när ni badar, självklart ska jag torka dig, hålla om dig i handduken tills du blir varm, smörja in dig med olja, kamma ditt ljusa mjuka hår och ta på din nattkläder. Sjävklart älskade älskade dotter!

Jag ORKAR inte detta. Inte en enda sekund. Men gör det ändå.
Jag kan inte förstå hur folk kan säga att jag måste vila när jag har en sprudlande Svea som vill vara med mig. Jag vill att hon ska vilja vara med mig! Inte glömma mig..
Men jag orkar inte alla gånger.
Så ekorrhjulet snurrar. Jag vilar inte. Jag kan inte.. Jag nästan får inte. 
Jag får ångest av att inte vara närvarande. Detta förstår alla som har barn. Hur i hela helvete ska jag kunna gå undan när hon vill prata med mig och vara med mig!!? Va?!

Blir ledsen, får ångest och samvetet gräver ett hål i hjärtat på mig.
Jag orkar inte vara med mitt barn, med min familj som förr.
Men jag försöker så inni helvete mycket och mår dåligt då också.
För jag är helt utbränd. Helt utmattad. 
Får knappt in det folk säger.
Ser knappt vad det står någonstans. Vet inte när jag behöver äta eller duscha. Har gått ner 6 kg sen allt detta började. Inte normalt för mig!
Magen krånglar, blåsor i munnen, jag minns ingenting, jag pratar som att jag har någon slags utvecklingsstörning ibland. Och det känns så.
Kan inte svara på snabba frågor, lösa enkla problem. Tänka logiskt.
Hjärnan är i brand. Jag minns ingenting. 
Morgonen är så jobbig.. Kvällen likaså. 
Många dippar. För jag kan inte vila. För jag VILL inte missa min dotter! För så känns det. Exakt så känns det. Grät idag för att jag låg kvar och försökte vila i soffan när hon åt middag. Jag borde ju sitta där hos henne och Tomas. 
Det var hemskt. 

Jag vägrar.. Hur sjuk jag än ska bli. 
Hur sjuk jag än är så kan jag inte missa min dotter. 
Det är så enormt svårt att säga att mamma inte orkar.
Att JAG inte orkar. Jag kan inte säga det. För då skulle jag inte resa mig på en hel dag. Så jag ljuger för mig själv och alla andra. 
För INGEN kommer någonsin förstå det jag lever i nu. Det som finns i mitt inre. Minst av allt förstår min oskyldiga Svea det.
Och hon ska inte påverkas av det. 
Det går jag inte med på. 

Men hur ska jag göra när allt jag är och allt jag varit är helt slut? Så trött, så bortdomnad. Och så enormt svag och trött.
Helt tvärt om mitt vanliga jag.

Hur gör jag?!
Vad ska jag göra?!

Finns inga svar.
Jo ett..
VILA!! 
Hör ni ironin i det??

Jag är tacksam för denna blogg.
Att kunna skriva. 
Det tar en enorm tid och jag får läsa om det många gånger för jag har svårt att skriva och läsa just nu. Så jag ser det som ett sätt att både träna upp färdigheter som blivit så mycket sämre och även för att tömma min frustation och vara öppen.
Försöker se filmer, läsa så mycket som möjligt och memorera enkla saker för att få tillbaka det som försvunnit. 
Men än är så mycket borta.
Det är enormt skrämmande.
Hjärnskada.. Som en jävla hjärnskada. :(

Men jag är mänsklig och vet att fler har gått igenom eller går igenom samma sak. Jag tänker tillåta mig vara mänsklig och människa och berätta vad som händer när en drabbas av en rejäl utmattningsdepression som jag. Inget blir som förr.
Allt är kaos.

Men jag ska hitta små delar av mig själv igen. Även om de är så enormt utspridda. 
Hjälp mig plocka upp mig. <3

Puss 


Villervalla

Ett inlägg som handlar om annat än mitt utmattningssyndrom vore väl på sin plats? :)

Svea har fått några nya plagg från favoritmärket Villervalla av moster och mormor. <3
De är så fina.
Och färgerna är verkligen Svea. Färgsprakande unge. ;)

Bilder från villervalla.se








onsdag 10 september 2014

Min terapi

Jodå.. Jag ska börja med KBT-terapi inom kort men här hemma försöker jag mig på min egen terapi.
Vila och kreativt skapande som ger mig ro. :)
Idag har jag planterat höstblommor här hemma. Skapat små vrår med sånt jag tycker om både på bron, altanen och Sveas lekstuga. 
Det tog lååååång tid. Jag vilade då och då. 
Började med att pappa hämtade mig för att äta hos mamma. Det är alltid lite jobbigt att ge sig ut bland folk. Men jag har gett mig fan på att jag ska göra det. Var till och med 15 min på nya Ica idag. Men det var lite väl mycket. ;)

Hos mamma på Centrum hittade jag en superfin 50-60 talarstol med vit skinnklädsel, en stor ljuslykta att ha på bron och en rostfri stor kruka till altanen.
Rena guldgruvan ju.

Sen har jag bara myst med min familj och nu är jag mycket mycket trött. 
Vila vila vila. :)
Men tack och lov för en bra dag även om morgonen var enormt tung. 
Jag har så svårt för att komma igång.
Men min familj ger mig alltid en hjälpande hand. <3 tack! 

Puss /Mama Linda