tisdag 21 oktober 2014

Febern som går upp och ner

Igår så trodde vi att Sveas feber vändt. Men vi hade fel. Den gick upp och ner under hela dagen. Men gick att hålla i chack med alvedon. 
Hon somnade som vanligt strax efter 19:00 och jag tog febern igen runt 21:00. Då hade ungen 40,5 grader!!
Och när hon somnade hade hon 38!
Jösses..
Då blev det avklädning, baddande med vatten, supp och tröstande.
Sen somnade hon igen. Febern sjönk snabbt.
Jag har tagit feber på henne hela natten med den höll sig stabil. 
Nu på morgonen har hon 38 grader utan supp. Vilket är helt godkänt med tanke på hur högt den har legat.
Hon är pigg, busig och glad. Hon dricker bra både vatten och vällingen.
Och hon kissar bra. 
Så vi får avvakta och se vad som sker.
Hon ska få bada nu på morgonen så att hon får svalka sig lite. 

Jag är så trött och har enorm huvudvärk.. Men samtidig känner jag mig stark för hennes skull. :) Tigermamman.

/Linda 

Friskare

Idag är Svea absolut friskare. Febern är näst intill obefintlig med en supp och hon är glad och sprallig. :)
Vi ska iväg och käka palt på mormorns kafé och sen ska vi ta en LÅÅÅÅÅNG promenad i vårt vinterland så att sjuklingen får sova. 

Morgonen gick bra. Förvånansvärt bra för min del. Morgonen är min jobbigaste tid. Innan jag vaknat och kommit igång så går jag igenom en hel inre kamp.
Idag var jag ensam på morgonen. Det gick! Och jag är stolt! 
Nog fick jag kämpa men det gick ändå. :)

Dagen ser jag på med positivitet. Så mycket det bara är möjligt. En lugn fin dag med min Svea. Som det ska vara.
Och den där ångesten får gärna hålla sig långt borta! 

/Linda 


måndag 20 oktober 2014

Instinkt

Dagen blev inte som planerat. Svea fick helt plötsligt en febertopp som steg till närmare 40grader. Rädslan för feberkramp kom som på beställning för mig. :( 

Men jag lyckades få ner febern med hjälp av alvedon, avklädd unge och baddande med blöt handduk. Samt att hon faktiskt drack en massa vatten. Ca 1h senare så var hon pigg igen och febern gick rejält neråt. :) sen har febern gått upp och ner under dagen men jag har klarat det. Jag har varit lugn, känt mig stark och Svea har också hållit sig lugn och varit fantastiskt mysig. 


Jag har varit ensam idag. Mellan 12:00 och ca 16:30 har jag tagit hand om mitt sjuka barn själv. Instinkten kickar in och jag har faktiskt mått helt okej med tanke på min egen sjukdomsbild. :) Jag har kvar motorn där inne någonstans. Den kommer fram som starkast då jag behöver agera tigermamma. <3 

Jag är så stolt över mig själv och över våran duktiga Svea som varit så stark trots att hon varit rejält nedgången i idag. 

Vi motade febern och kämpar på tillsammans. 

För tillsammans är vi starkast. 


/Linda


söndag 19 oktober 2014

Rädsla på en skala

Har ju skrivit förr att jag börjat bli väldigt rädd för allt möjligt.
Tänkte att det var lika bra att klargöra och stapla upp mina rädslor för att se dem i vitögat och erkänna dem både för mig själv och andra. 
På så sätt kan jag förhoppningsvis se på dem och någonstans börja förstå att min rädsla är onödigt stor. Och i många fall helt orelevanta. Det är inte friska rädslor alls.. 
För min hjärna spelar mig ett rejält spratt.

Så.. 
Mina 10 i topp rädslor. 

1. Döden (rädd för att mina nära och kära eller jag själv ska dö)
2. Ebola och andra sjukdomar (mest ebola och sen cancer)
3. Trafik och trafikolyckor (rädd för att åka bil och att andra i min närhet kör bil)
4. Att det ska börja brinna 
5. Inbrott
6. Ensamhet (att vara ensam)
7. Att mina vänner ska lämna mig
8. Huvudlöss 
9. Ekonomiska problem
10. Ovisshet kring arbetet

Tankar på dessa saker föder onödigt mycket ångest hos mig. 
Jag har lämnat rädslor som rör min sjukdom och tankar kring min familj utanför. De vävs ju in i dessa rankade rädslor på många sätt också. 
Men jag är ju till exempel också rädd att inte räcka till som mamma, sambo, dotter, vän och kollega. Sånna rädslor finns också. Massor av dem... Ja listan kan bli hur jäkla lång som helst. :(

Så jag valde de 10 största och på många sätt osunda och sjuka rädslorna i min rankning.
De är inte okej att gå omkring och grubbla över sånt. Det tar enorm energi helt i onödan. Men jag kan inte sluta tänka på dessa saker. :(
Det visar än mer att jag inte är frisk just nu. Det är inte normalt.
Jag kan inte tänka rationellt och förnuftigt. 
Och det är läskigt.

/Linda 





Jag ska GÅ!

Jag ska gå! Genom alla väder! :)
Jag ska pulsa och trycka mig fram. För det är så härligt! 
Och nu är min snö här.
Måste fortsätta framåt. 

/Linda 


lördag 18 oktober 2014

Jag går

Jag har börjat promenera.. Nästan varje dag. I början trodde jag att döden var nära och ville inte gå en centimeter bland bilar och oljud. Men jag har hittat en gångstig som är tyst och lugn. Där kan jag vandra fram och tillbaka.. Ibland tar jag andra vändor men oftast går jag på denna tysta avskilda väg. Oftast får jag vara helt själv förutom att min Svea är med mig i vagnen.. Där hon för det mesta somnar så gott medan jag sjunger lite. <3
Jag ska fortsätta med detta. Så ofta som möjligt. Det ger mig återhämtning, luft och tankarna kan få en chans att samla sig lite.

Idag promenerade jag långt och länge med min pappa och Svea. Så härligt!
Jag har hittat nått som ger mig en hel del god återhämtning. Det ska jag bygga på.
Jag ska fortsätta framåt.
Det måste jag.

/Linda 


onsdag 15 oktober 2014

Rädslan

För att uppdatera lite om mitt mående så är jag i alla fall diagnostiserad nu. Var ju som det innan också men nu har jag blivit rejält undersökt och fått svara på en massa frågor på en massa papper. Slutgiltiga domen är Depression med utmattningssyndrom.
Utmattningsdepression. 
Men en rejäl och rätt så djup depression.
Så jag har två saker att kämpa emot. Både depressionen och utmattningen.
För de går inte alltid hand i hand. Men för mig gör de det. Tydligen.. Typiskt.
Depressionen har ökat på grund av att jag blir enormt ledsen över min utmattning. Nått sånt..
Jepp.

Något som också ökat och som är en del av mina symtom är att jag helt plötsligt blivit enormt rädd för ALLT. Alltså allt! Jävligt opraktiskt. 
Åka bil, gå på byn, gå över gatan, tända ljus, ha laddaren i mobilen, träffa folk, gå in i ett mörkt garage, sjukdomar. Med mera. 
Mest är jag rädd för sjukdomar. Seriöst har jag hunnit ha ebola rätt många gånger (i min trötta skalle) och cancer också. Just nu har jag hopgins lymfom, Tomas har ebola och Svea har någon slags allvarlig lungsjukdom. Kanske lungsot? Pesten?
Ja alltså.. Så nojig är jag.
Jag VET att det är noja.. Och endast noja. Men för mig blir den enorm. Den tar över mig. Den slukar mig hel. Och jag tror tillslut på den. Den blir verklig..
Och hur mycket ångest växer inte ur det?
Den går inte ens att beskriva. Jag är livrädd! Jag kan inte sluta tänka på detta sätt. Jag kan inte sluta googla om ebola, cancer och allt jävla skit som finns. Jag gör mig själv rädd. 
Behöver absolut hjälp med mina tankar. 
Som tur är så ska jag få det också..
När jag läser det jag skriver nu så ser det komiskt ut. Jag försöker få det att låta komiskt. Men det är fan tragiskt. 


Jag är sjuk. Och det är ett allvarligt tillstånd. Men det kommer inte ha ihjäl varken mig eller någon i min närhet. Ångest är inte farligt rent fysiskt. Även om det ibland känns så.

/Linda 

måndag 13 oktober 2014

Framtiden

Även fast jag vet att jag inte ska fokusera på framtiden i första hand utan på nuet, så kan jag inte rå för att grubbla.
För det gör jag.. 

Jag är en bra fritidspedagog. Det vet jag. Och jag är i vanliga fall trygg i den rollen. Men jag kan inte vara det just nu. Om jag någonsin kan vara det igen är osagt. Men just nu kan jag inte det. Tror jag.. I alla fall känns det så just så i detta nu. Vem vet hur min slajmhjärna känner om en vecka? 

Jag tänker på vad jag vill jobba med sen. Efter den här tiden. Kanske efter jul? Kanske om ett halvår? Ett år? Vem vet.. Men jag ska absolut jobba igen. Jag älskar att jobba. 
Jag är en enormt kreativ människa, med öga för detaljer och med en skapande ådra.
Den är jag stolt över. :)
Och den vill jag utveckla än mer. Och jag är duktig på att sälja och har mycket god kassavana. 
Jag vill jobba med inredning och design. Kanske också med blommor? 
Hur som helst vill jag gå till ett jobb och möta kunder, fixa och trixa, stapla och trava, skapa och pynta.. Och sen gå hem. Inte bygga upp en massa relationer och lösa konflikter. Inte just nu.
Jag jobbar jävligt bra i grupp. Vilken som helst. Men inte i en barngrupp just nu.
Jag vill jobba mer fysikt än psykiskt.
Om ni förstår var jag menar?
Och jag vill arbeta med mina intressen. 

Så.. Råkar nån söka en jävligt inredningsintresserad, kreativ, kassavan och säljarinriktad samt utbränd fritidspedagog som har öga för design och form.. Men som inte kan arbeta som fritidspedagog just nu. ;) Hör för tusan av er. Jag är öppen för förslag. 
Haha! :)

Jag behöver en chans. Jag behöver få komma in i något nytt. Jag behöver något annat i mitt liv. 
En nystart. 


/Linda 

söndag 12 oktober 2014

Biverkningar och en massa symtom

Jag har nyligen trappat ner och avslutat en kur med ångestdämpande medicin. Det är en sådan medicin som en inte får ta så länge i sträck. Eftersom de är beroendeframkallande. 
Så.. De var inte helt lätt att sluta med dem. :/ Men det gjordes, gick igenom och avslutades.
Jag fick äta dem två veckor extra på grund av mitt tillstånd men nu är jag helt utan ångestdämpande medicin. Vilket är tufft. Ska träffa läkaren på tisdag och vi siktar nog på någon mer långsiktigt medicinering samt samtalsterapi. Förhoppningsvis. :)
Jag vet inte vad jag behöver eller hur jag ska komma dit. Jag vet bara att jag inte vill må så här dåligt och att jag vill få hjälp och finna redskapen till att bli frisk igen. 
Jag är redo att kämpa för mitt tillfrisknande. Säkert med en hel del biverkningar. Som jag redan fått gå igenom.. Nedtrappningen av medicinen var första svängen. Skakade och mådde skit i flera dagar. Men kom över det. 

Tar en tablett för att kunna somna på kvällen. 
Har länge funderat på varför det smakar som att jag suger på en enkrona och dricker kaffe samtidigt. Blä! Metallisk, bitter och besk smak i hela munnen. En mun som är enormt torr! Dricker och dricker med det hjälper inte.
Kollade på biverkningar för just denna medicin.
Vanligaste: Muntorrhet, metallisk/bitter smak i munnen, dåsighet. 
Haha!! :) mitt i prick! Men skönt att veta att det liksom ska "vara" så.

Jaja.. Hoppas bara på att få rätt behandling. Är ännu bara i startgroparna. Får se om jag får en samtalsgrupp eller om det blir annan terapi. Någon slags KBT-behandling har det talas om.
För att hjälpa mig bygga upp min vardag igen. Fast med ett nytt tänk. Och med en stor respekt för stress. Jag ska lära mig hantera min stress så att den inte förgör mig igen. Detta får aldrig mer ske. :(
Jag kommer att vara mycket stresskänslig framöver. Jag måste lära mig att känna igen signalerna innan jag pangar i väggen. För det ska verkligen inte ske igen!! Ska aldrig tillbaka till denna grop igen. För den är så enormt svår att kravla sig upp ifrån.
Bara ni som varit där kan någonsin förstå. Och jag önskar verkligen inte någon detta. 
Det värsta är ju faktiskt att jag gjort detta mot mig själv på ett sätt. Stressat, jobbat på och inte lyssnat på en kropp som skrikit i åratal att den inte orkar allt som pågick på en enda gång. Men jag lyssnade inte! Jag lyssnade inte.. Inte en enda gång.

Jag har haft ALLA stresssymtom ni kan tänka er. I åratal!
Började med magen. Slutade äta mjölk vilket visade vara det stora problemet så efter det blev det mycket bättre. Jag slutade i alla fall att skita blod. ;) Som jag gjort i 2 jävla år!!
Men magkatarren fortsätte. Fick tillslut ett litet magsår för flera år sedan. Nu ska du ta det lugn med stressen sa de då. 
För ÅRATAL SEN! Det började då.
Kanske 5 år sen.. Minst.

Magen har alltid hängt på.. Plötsliga diarreattacker och illamående. Tillsammans med ständiga svårigheter att svälja. Vanligt vid stress och magkatarr.
Sen kom yrseln.. Det jävligaste av alla mina sjukdomsmonster.
Fick en diagnos. Menieres. Behandling i 1 års tid med massor av mediciner och terapi. Enormt dålig balans som jag forfarande dras med. Jag var så yr i perioder att jag gick med käpp och var sjukskriven 25%. Började må bättre då. För jag stressade mindre. Vid MINSTA lilla stress så blev jag skityr och ramlade på golvet igen. Ögonen for hit och dit och jag fick en enorm tinnitus. Som är kvar än!
Träffade ännu en läkare. Som inte trodde på menieres längre. Utan på något neurologiskt och kanske också psykiskt. 
What?! Sa jag.. Men det verkar ju stämma. Ska forfarande få träffa neurologen. 
Sen kom migränen, min endometrios och mina sömsvårigheter. 
Endometriosen är en sjukdom som inte har med psykisk ohälsa att göra men jag blev mer stresspåverkad av den. Allt ökade på. Smärtan är ibland helt jävla olidlig. 

Immunförsvaret var och är på botten. Lägre än lägst. Det blir så när en mår dåligt och inte tänker på det. Utan tror att en har tusen andra sjukdomar. 
Ur mitt obefintliga immunförsvar kom otaliga andra sjukdomar genom åren som jag varit stresspåverkad på ett väldigt dåligt sätt. Bland annat massor av förkylningar mycket tätt efter varandra, mer astmaproblem, lunginflammationer, gallsten, rosfeber, infektioner här och där  och nu också en massa hudinflammationer. 

Jag är nästan alltid yrslig. Än idag. 
Det försvinner inte. Men nu förstår jag också att det kan ha med min stressreaktion att göra. Jag har ofta svårt för att gå.. Det blir så bara. 

Mina symtom är väldigt fysiska likväl som de är psykiska. 
Håravfall, ledvärk, hörsel och synrubbningar och fortsatt viktnedgång och en massa hudproblem. 
Min mens är nästan helt borta. Äter ju P-piller för behandling av min endometrios men jag brukar ha mens.. Nu har jag den 1-2 dagar. Och det är knappt något alls. :( Tyder bara på att min kropp är helt i obalans. 

Folk som ser mig tittar lite speciellt på mig. Jag förstår varför. Mina ögon är alldeles urholkade och jag är likblek. Mycket  blekare än vanligt. 
Jag ser inte frisk ut. För jag är inte frisk. Så enkelt är det.

Jaja.. Slut på redogörelsen. Nu har ni mer inblick i hur en lång stresspåverkan kan skada en kropp. Och vilka fysiska problem en faktiskt kan få. Och att inte tala om de psykiska! Som är enorma! 

Så.. Snälla!
Känner du igen dig det minsta lilla. Börja med att se över din situation. Måste du jobba och plugga samtidigt (till exempel)?. Sök sen hjälp. Sakta ner.. Och gör det för fan nu! För jag har tagit detta till den yttersta gränsen och kört hela mig in i väggen. Gör inte det! Snälla du.. 
Jag vet vad jag pratar om. Hade jag förstått och lyssnat på min kropp redan för 5 år sen så kanske jag hade sluppit detta. Jag tror det.. 
5 år av gnagande, tärande, stressande, sjukdom, oro, ångest, högt tempo, plugg, jobb och tillslut.. PANG!

Gör det inte.. Det är inte värt det.
Ta tag i stressen NU!
För din egen skull. 

/Linda

Intressen

Något jag upptäckt än mer nu när jag är inne i en period av psykisk ohälsa, är hur viktigt och nyttigt det är att göra det en tycker om. 
Att utgå från sina intressen och det som ger en lugn. Ge tid åt sånt som ger återhämtning. Jag letar och försöker hitta stunder av återhämtning varje dag. Det är en stor del i mitt tillfrisknande. 
Det handlar om att vila såklart, men också att umgås med de jag älskar och de jag känner mig trygg med, samt att göra sånt jag gillar. 
Inredning, pyssel, skapande, konst, utflykter, promenader, film, fiske, naturen, lek, middagar, fika, musik, sång, Kåbban och mycket mer.
Det är några av mina intressen som ger mig glädje, lugn och återhämtning. <3
Min familj är mitt allra största stöd och de hjälper mig så enormt mycket med det jag går igenom. Svea är ljuset i denna tunga period. Utan henne vet jag inte vars jag varit nu. Hon är den jag kämpat för. Svea och Tomas är dem som driver mig framåt. Det är för dem och mig själv som jag SKA bli frisk. Den största drivkraften. 
Tack vare dem så vet jag att detta kommer att gå bra. På något sätt så ska jag tillbaka. :)

/Linda




fredag 10 oktober 2014

Två steg fram och ett bak

Det går framåt.. Sen bakåt. Sen känns det som att livet är påväg tillbaka.. Och sen får jag bakslag och är tillbaka på ruta ett. Så är vardagen nu. Dock så klarar jag av mer än i början av min sjukdomstid. Så framåt går det.. Men EXTREMT sakta. Jag gör det jag orkar och förmår. Jag pysslar, myser och vilar. Umgås, försöker skratta och jag VILL så mycket mer än vad jag gör. Men jag tar allt med myrsteg.
Ska på läkarbesök på tisdag. Sen så forsätter min behandling i Öjebyn. 
Vi får se vart allt leder. Men jag känner att jag lever.. Att jag kommer att överleva. Detta kommer att gå. Inom tid.
Inom min egen tid.

Bjuder på en massa bilder från min vardag. <3 Blandat med pyssel, kompishäng och en massa kärlek. :)

Puss /Mama Linda