Nu är jag där

Länge sen jag skrev nu. Men ibland så rullar saker och ting på så att uppdateringar inte känns så värst viktigt.

Allt går framåt. Jag mår bra. 

Jag har absolut en bra bit kvar men jag mår bra. Jag är lycklig. Jag kan skratta igen, andas igen och leva igen. 

Livet är tillbaka. 💙

Jag sjunger i kör, går på kvällskurs (COPE) och hänger med vännerna flera gånger i veckan.

Jag njuter av att vara Sveas mamma och Tomas fruga och jag ser så enormt ljust på framtiden. Den är min! 💚

Jag har klippt av mitt hår och bytt glasögon. Det fick vara en symbol för mitt nya liv. Ett liv där jag är viktig för mig själv. Ett liv där jag kan säga nej och ett liv där jag kan stressa ner. 

Där är jag nu.

Jag har börjat om att jobba.. Och på måndag börjar jag min nya anställning. 💛 Jag gjorde det!

Jag är så jävla bra! Och jobbet lockar mer än någonsin. Trivs så enormt bra. 

Jag är hemma nu.

Det finns enormt många hål för mig att falla i. Men jag är jävligt uppmärksam på dem. Jag reflekterar gång på gång vad som händer med mig och mina tankefällor finns där men jag kan hantera dem och tyda dem. 

Jag känner mig själv så mycket bättre nu. 

Jag är inte nervös, tar ut saker i förskott eller är superstressad inombords hela tiden. Jag är lugn i hela mig. 

Jag kan sova igen, jag kan äta och jag kan le större än någonsin.

Men nu börjar den stora utmaningen. Att leva så här och fortsätta må så här bra. Och samtidigt fortsätta utvecklas och fortsätta framåt. Aldrig bakåt. 

Absolut ingenting eller något kan stoppa mig nu. Ni kan ju pröva. Jag står pall som en stubbe för jag har så jävla mycket med mig i min ryggsäck som är så enormt mycket värre. Nästan inget bekommer mig längre. För jag vet att man alltid kan må sämre. För jag har mått så dåligt det bara går. 

Det kan bara bli bättre. 

Jag kommer aldrig sluta kämpa. 

Fan heller. Jag är värd att kämpas för!

/Linda