Rädslan

För att uppdatera lite om mitt mående så är jag i alla fall diagnostiserad nu. Var ju som det innan också men nu har jag blivit rejält undersökt och fått svara på en massa frågor på en massa papper. Slutgiltiga domen är Depression med utmattningssyndrom.

Utmattningsdepression. 

Men en rejäl och rätt så djup depression.

Så jag har två saker att kämpa emot. Både depressionen och utmattningen.

För de går inte alltid hand i hand. Men för mig gör de det. Tydligen.. Typiskt.

Depressionen har ökat på grund av att jag blir enormt ledsen över min utmattning. Nått sånt..

Jepp.

Något som också ökat och som är en del av mina symtom är att jag helt plötsligt blivit enormt rädd för ALLT. Alltså allt! Jävligt opraktiskt. 

Åka bil, gå på byn, gå över gatan, tända ljus, ha laddaren i mobilen, träffa folk, gå in i ett mörkt garage, sjukdomar. Med mera. 

Mest är jag rädd för sjukdomar. Seriöst har jag hunnit ha ebola rätt många gånger (i min trötta skalle) och cancer också. Just nu har jag hopgins lymfom, Tomas har ebola och Svea har någon slags allvarlig lungsjukdom. Kanske lungsot? Pesten?

Ja alltså.. Så nojig är jag.

Jag VET att det är noja.. Och endast noja. Men för mig blir den enorm. Den tar över mig. Den slukar mig hel. Och jag tror tillslut på den. Den blir verklig..

Och hur mycket ångest växer inte ur det?

Den går inte ens att beskriva. Jag är livrädd! Jag kan inte sluta tänka på detta sätt. Jag kan inte sluta googla om ebola, cancer och allt jävla skit som finns. Jag gör mig själv rädd. 

Behöver absolut hjälp med mina tankar. 

Som tur är så ska jag få det också..

När jag läser det jag skriver nu så ser det komiskt ut. Jag försöker få det att låta komiskt. Men det är fan tragiskt. 

Jag är sjuk. Och det är ett allvarligt tillstånd. Men det kommer inte ha ihjäl varken mig eller någon i min närhet. Ångest är inte farligt rent fysiskt. Även om det ibland känns så.

/Linda