Allt kommer tillbaka

Nu blir det ett rekordlångt inlägg. Men det är min blogg. Min ventil. Läs om ni vill eller avstå. 

Jag är så enormt förundrad över min egen hjärna.

Det är som att platsen där inne är slut och det som varit tyngst att bära ska ut. Och det händer mig nu. I flera dagar har jag drömt och tänkt på saker som hänt i mitt liv som jag vill kalla "trauman".

Alltså sånt som hänt mig som gjort mig mycket ont. Både psykiskt och fysiskt. Sånt jag trott att jag klarat av, bearbetat klart och fått överstökat. Nu kommer det tillbaka. Allt på en gång. I drömmar, när jag är vaken och än en gång väcks jag med gåshud och har ångest över sådant som jag trodde att jag kommit över. Jag tänker på allt ännu en gång. Vad händer?

Alla människor har varit med om saker. Mer eller mindre. Som en går igenom och sen ska det bearbetas på ett eller annat sätt

Jag har tre saker på listan som ärrat mig enormt mycket genom åren..

När jag var 17 år så dog min mormor i en mycket aggressiv cancer, 63 år gammal. Sjukdomsförloppet var helt fruktansvärt att bevittna och det tog lång tid för mig att ens våga tänka på henne igen. Det gjorde för ont. Men med åren så blev det lättare. Smärtan lättade och det blev istället roligt att minnas den tid vi faktiskt hade tillsammans. 

Men nu gör det ont igen. På ett konstigt sätt. Varje gång vi kör förbi kyrkogården så hugger det i hjärtat. Jag drömmer mardrömmar där hon är med och den ro jag haft när jag tänker på mormor är inte som förr.. Något konstigt händer. 

Jag är jätterädd för cancer helt plötsligt också (ska tillägga att jag har varit det sen mormor dog) men nu är det olidligt. Jag är rädd att mina nära ska bli sjuka och även jag själv.. Otroligt obehagligt.

Något annat som hände mig när jag var 18 år gammal var att jag blev utsatt för ett våldtäktsförsök.

Eller tja.. Om någon kom till mig idag (nu när jag är något mer påläst och feministiskt präglad) och sa att detta hänt hen så skulle jag säga att DET VAR EN VÅLDTÄKT.

Jag tänker inte gå in så mycket på det men jag blev utsatt för detta mitt i natten när jag låg och sov (i ett rum med flera för vi var på en resa) och vaknade av att någon drar i mitt linne och i mina trosor och har händerna djupt inne där de absolut inte skulle vara. Det gjorde enormt ont, jag skrek och hjälp kom. Han rullade ner från sängen med byxorna vid knäna. Kalsongerna var tack och lov fortfarande på. Han drar rätt så snabbt. 

Jag gråter och är totalt chockad. 

Det hände. Han var en av mina bästa vänner. Och JAG skämdes över det som hänt. Även fast allt var hans fel. 

Jag pratade inte med honom mycket mer. Och sa det inte till så många. Även om många sett honom fly från min säng med byxorna nere så drogs ett sträck över det hela.

Men inte i mitt inre. Jag blev tillsammans med Tomas strax efter detta. 

Jag klarade länge inte av att Tomas höll om mig bakifrån då jag sov, jag skrek på nätterna i sömnen och drömde hemska mardrömmar.

Jag vad livrädd för att stöta på min förövare i flera år.

Jag höll mig borta om jag visste att han var i krokarna. 

Efter 5 år så bestämde jag mig för att det fan fick vara nog med rädsla. Jag var alltså skiträdd i 5 jävla år! Jag ville släppa allt. Jag ville förlåta. Gå vidare.. Slippa ångesten och alla jävla tårar. 

Jag (med hjälp av en god vän) sökte upp honom och jag konfronterade honom. Han sa att han inte minns händelsen för att han var för full. Vilket jag tror är bullshit.. Men men..

Jag var mycket rak och allvarlig och sa att ingen gjort mig mer illa än vad han gjort.

Men att jag för min egen skull ville gå vidare och förlåta.

Men hallå? Jaja.. Idag undrar jag varför jag förlät honom. Hade jag inte alls behövt göra. Men efter det slutade jag i alla fall vara rädd. Såg jag honom så fick jag inte ångest. HAN mådde sämre än mig. Tack och lov. 

Men nu.. Nu drömmer jag om den kvällen för över 9 år sen igen. Då han gjorde mig så illa. 

Vad fan händer? Det kommer tillbaka. Jag tänker på det och har åter igen ångest över något jag inte haft ångest över på så många år. Varför??

Sen till mitt sista trauma.. Ja nog har en varit med om mer prövningar men just dessa tre har påverkat mig allra mest. 

15 dagar efter att Svea föddes så började jag få ont i magen. Hade mått dåligt hela tiden men tänkte att det var normalt efter en förlossning. Men det var det inte.

På kvällen fick jag så ont och känslan var den samma som en liten förlossning så jag gick på toa och "föder" fram 15 dagar gamla delar från moderkakan som forfarande var kvar i mig. 

Det kom ut mer och dagen efter fick jag fara på undersökning och fick bekräftat att det var rätt så mycket kvar där inne. Hemskickad med medicin som skulle försöka få ut resten.

Men det fungerade inte.

Så 18 dagar efter jag fött mitt första barn så sövs jag ner för ett rutiningrepp som görs hela tiden.

En skrapning. Fort var det gjort.

Jag ligger på uppvaket och är så där lagom groggy. Men känner snabbt att något känns fel.

Jag säger till en sköterska att det känns som att jag kissar.

Hon ignorerar mig.

Tidsuppfattningen är väldigt suddig. Jag somnar säkert igen men kvicknar till mer och mer.

Men efter kanske 40 min så säger jag till sköterskan att något rinner där nere.

Hon kommer till min säng och trampar i en pöl av mitt blod. Hon lyfter på min filt och där är ALLT rött. Jag blöder massor!

Nu blir det bråttom. Ner kommer en gynläkare som säger att min livmoder inte dragit ihop sig men att jag ska få ett dropp som ska hjälpa mig. De sätter dropp. Jag får även morfin eftersom jag börjat få smärtsamma sammandragningar. De börjar städa upp mig lite och byter filt och lakan och väger mängden blod som jag blöder.

Men nu skulle jag snart sluta blöda. Bara medicinen fick verka. 

Efter ca 15 min så börjar jag känna mig konstig. Armen där droppet sitter värker. Och jag får svårt att svälja.

Tittar på min arm. Allt är lite dimmigt för att jag har fått morfin. Men jag ser att min arm är helt enorm!

Jag tillkallar sköterskan och jag behöver bara höja armen så tar hon tag i droppslangen och stryper den. Hon tittar på mig och frågar om jag har svårt att andas. Och det hade jag. 

Hon tillkallar en annan sköterska och snabbt var det en läkare där och en massa annat folk. 

Jag har fått en kraftig allergisk reaktion mot den medicin som ska få min livmoder att dra ihop sig så att jag slutar blöda.

Nu tänker jag första gången att jag kommer att dö.

Jag får adrenalin.

De måste få in en annan kanyl för att ge mig "motmedel". 

Men jag är så svullen överallt att det inte går att få in en infart. 

De sticker mig 22 gånger!

I händerna, fötterna, armarna och precis överallt. Men det går inte.

Och jag blöder som fan och har svårt att andas.

Får syrgas och börjar få panik.

Hjärtat slår oroväckande sakta tycker dom och kallar in ännu en läkare. Han tittar mig i ögonen och säger att de måste få in en nål NU. Så han kommer föra in nålen i ljumsken.

Jag vet inte hur många av er som haft en nål i ljumsken? Men om vi säger så här: DET VAR EN ENORM JÄVLA NÅL!

Jaja.. Kände knappt något i min dimma. Nålen var på plats och jag fick medicin mot min allergiska reaktion. 

Men ett problem kvarstår. Jag blöder ännu. Massor!

Gynläkaren kommer igen.

Hon säger att det förmodligen är en massa kagulerat blod som gör att livmodern inte kan stänga sig.

Hon tar min hand och säger att hon ska göra ett försök att ta ut blodet. Bara två försök. Sen ska de ta mig till operation.

Hon säger att det är bråttom för jag blöder så mycket.

De ska göra ingreppet på plats. 

Hon berättar att jag ska få mer morfin och att en sköterska ska hålla min hand. Hon säger också att det kommer göra mycket mycket ont. 

De frågar också om jag planerat att få fler barn. 

Jag vet inte vad jag svarade där. Men läkaren sa att det finns en risk att om jag inte slutar blöda så kan de behöva ta bort min livmoder. Men att det är ett allra sista allternativ. 

Jag får morfin. 

En hand att hålla.

De drar för alla draperier runt mig.

Vi är 6 kvinnor på uppvaket.

En av dem som nyss har vaknat skriker och vrålar varför de skadar flickan (mig). Hon har panik över tumultet med alla läkare och sköterskor. Stackars människa.. Och blod var det också överallt.

Så.. Jag får en hand i min.

Mer morfin.

Läkaren ser på mig. 

Hon berättar att hon nu kommer börja.

Hon trycker enormt hårt på min mage och för in sin hand i mig och gräver ut kagulerat blod. Massor. Klumpar.. Jag skriker lungorna ur mig! Det gör kvinnan i sängen bredvid mig också. -ni dödar flickan!!

Smärtan var värre än jag någonsin trodde var möjlig. Och då hade jag nyss fött barn för första gången. 

Läkaren väntar sen ett tag. 

Men det blöder ännu. 

Nu tänker jag igen att jag kommer att dö. Att min Tomas blir ensam med vårt nyfödda barn. 

Läkaren tittar på mig och säger att hon ska göra ett till försök och funkar inte det så söver hon mig. Hon frågar mig om jag klarat det. 

Jag säger JA. Med vilken kraft vet jag inte.

Så samma ingrepp görs igen.

Jag skriker.. Kvinnan bredvid  gråter i panik. 

Sen väntar läkaren..

Hon tittar på mig och ber mig krysta. Ut kommer en sista klump med blod. Men sen så känner jag att sammandragningarna slutar.

Det kommer inte mera.

Det fungerade. 

Jag slutar blöda så enormt mycket.

Jag ska inte dö.

Timmarna är i en dimma. Men jag minns allt. Smärtan. En enorm omänsklig smärta. Och en rädsla att dö.. Förblöda.

Tomas visste inget förrens långt efteråt. Jag skulle egentligen göra ingreppet 9:00 på morgonen men det var flera kejsarsnitt den dagen så kl 19:00 var det min tur. 23:00 får Tomas veta vad som hänt.

Dagen efter kommer två läkare in och säger att det som hänt är ovanligt men att det gick bra.

Jo visst. Det gick fan inte bra!

Jag skickades hem dagen efter med järntabletter, dödsångest och en jävla värk.

Bröt ihop flera gånger under 2 veckors tid. Drömde mardrömmar som avtog med tiden.

Jag kom över det.. Inte helt. Jag är rädd för att skaffa fler barn och vet inte om jag kommer göra det. Men mardrömmarna försvann. 

Men nu är mardrömmarna tillbaka.

Blodiga, smärtsamma och hemska mardrömmar. Varför??

Vad händer med mig?

Alla mina tre "trauman" spelas upp igen. Och det är enormt påfrestande. Jag är faktiskt lite rädd för att sova. 

Men allt ska väl ut förr eller senare.

Jag har aldrig varit så här öppen med mina tre berättelser. Och aldrig sökt eller fått proffesionellt hjälp med att bearbeta dem. 

Men jag har lovat mig själv att skriva mig igenom den här tiden för att lätta mitt inre. 

Och jag kommer prata om detta under min terapi.

Nu måste det rensas i huvudet för att få plats med sånt som gör mig lycklig. <3

Hjärnan är en jäkla konstig mackapär.