Jag är en människa

Jag är en människa.

En människa som har fungerat, planerat och aktiverat mig varje dag.

Jag är en människa som har pluggat i många år, haft en genomjävlig sjukdomshistoria men som jag alltid klarat av. Var endaste gång.

Otur säger vissa.

Prövning. Kallar jag det. Det har gått enormt bra.

Jag är en människa som gillar att ha saker omkring mig.

Gillar att ha snyggt, planera med tusen lappar, lägga fram allt prydligt inför morgondagen, ha veckoschema, matschema, vara fritidspedagog och jobba på kafé om vartannat.

Göra många smycken i veckan och vara aktiv politisk. Jag älskar det.

Vara en god mor, god sambo och en bra vän. Jag älskar att vara det.

Jag älskar vårt nya hus. Jag älskar varje centimeter. Vår hem.

Jag är en människa som gillar att ha ett strukturerat, välplanerat och välordnat liv. Ett prydligt hem, en vacker, polerad och doftande boning.

Jag älskar att ta hand om mig själv. Ha kläder jag känner mig kickass i, smycken som säger mer än tusen ord, smink som stärker mina drag, frisyrer som speglar mitt konstnärliga inre. 

Jag älskar att vara jag. Linda.

Den kaxiga, framåtgående, debatterande, råa, ärliga feministen med en jävla massa skinn på näsan.

Jag är också en människa som tenderar att bygga upp en inre stress över obäddade sängar, opuffade kuddar, damm i hörnen och ovikta kläder. Och mycket mycket mer. Allt för mycket.

En inre stress som jag alltid hållit i schack genom att dra runt och göra allt detta som oroar. Göra allt för mycket.

Smycken görs på natten, jobben görs på dagen. 

Sömnen existerar inte.

Små små tecken.. De kom tätare och tätare.

Svårt att somna, en enorm trötthet, dåligt minne, svårt att hitta ord för mig som annars varit en vältalig individ. Jag sa fel.. Hittade inte orden. 

Ångest, svårt att få saker gjorda, skriver fel, läser fel... Gör fel där jag annars varit felfri.

Jag slutade ta hand om mig själv. Orkade inte duscha. Orkade inte sminka mig som jag tycker så mycket om.. Håret i svans. Det är inte jag. 

En fredag morgon så tog allt stopp.

Jag.. Den lilla perfektionisten som var så duktig, driftig, glad, sprallig och igång. 

Jag.. Jag gick i väggen. 

Jag gick så mycket i väggen som en människa bara kan göra.

Allt det jag är, allt det jag är bra på.. Och allt jag under så många år byggt upp. Det föll. 

Just nu kan jag ingenting.

Alla motgångar jag klarat av kom ikapp. De tog mig. Slukade mig.

Jag är så enormt trött. Jag sover men vaknar ännu tröttare.

Jag är så liten. Jag är rädd.

Men sakta.. Sakta ska jag resa mig. Sakta ska jag hitta Linda.

Hon är där någonstans.

Men nu ska hon vila.

I sin lilla lilla sjukhussäng. 

Där ligger en liten flicka som behöver hålla någon i handen innan läggdags. Som behöver någon som säger att hon ska vila, vakna och äta.

Linda.. Lilla Linda.

Vars är du gumman? 

Var det värt att vara så duktig, så välplanerad, arbetsam, snabb med att packa upp, noga med allt och att jobba så mycket?

Var det värt det?

Nej.. Det var inte värt det.

Men jag ska komma starkare ur detta. 

Tack familjen och vännerna.

Ni höjer mig nu när jag är så svag. <3

Och jag ska skriva. Så att jag kan sätta ord på det som finns inom mig och för att gå tillbaka för att se hur det var den där tiden då jag fick min utmattningssyndrom. 

Jag ska vara modigast i världen nu.