Vila är inte lätt när min stora kärlek leker bredvid mig

Du vill sova.. Ja nästan hela tiden.

Men du har ändå svårt för att somna när det väl är kväll.

På dagen kan du slockna lite varstans.

Det är svårt att träffa folk men du försöker ge dig ut. Korta trygga svängar dit du vet att ingen dömmer dig. För du skäms som fan. Och egentligen orkar du inte möta någon. Lägger på ett leende och kör på som vanligt. Du brukar vara bra på det här. Du gillar människor. 

Trots försök till att vara social så blir du så enormt trött efteråt. Skallen brinner och du somnar i bilen, sen får du lov att gå in. Där vilar du ett tag i soffan och en stund i sängen.

MEN du hör din dotter.. "Mamma, va gö du?"

Så klingade, undrande och kärleksfullt som helst.

Nej du kan inte vila nu.

Det är mig vi pratar om nu. Mitt liv och faktiskt min dag idag. Min vardag. 

Nytt försök till vila. 

Den sprudlande underbart glada dottern ska bada badkar med pappsen sin. 

"Mamma bada!" Ropar hon glatt.

"Mamma naken!"

Nej.. Säger jag. Mamma ska inte bada. Pappa badar med dig. 

Hon tittar på mig med sina stora blå ögon. 

Självklart följer jag med och ser på när ni badar, självklart ska jag torka dig, hålla om dig i handduken tills du blir varm, smörja in dig med olja, kamma ditt ljusa mjuka hår och ta på din nattkläder. Sjävklart älskade älskade dotter!

Jag ORKAR inte detta. Inte en enda sekund. Men gör det ändå.

Jag kan inte förstå hur folk kan säga att jag måste vila när jag har en sprudlande Svea som vill vara med mig. Jag vill att hon ska vilja vara med mig! Inte glömma mig..

Men jag orkar inte alla gånger.

Så ekorrhjulet snurrar. Jag vilar inte. Jag kan inte.. Jag nästan får inte. 

Jag får ångest av att inte vara närvarande. Detta förstår alla som har barn. Hur i hela helvete ska jag kunna gå undan när hon vill prata med mig och vara med mig!!? Va?!

Blir ledsen, får ångest och samvetet gräver ett hål i hjärtat på mig.

Jag orkar inte vara med mitt barn, med min familj som förr.

Men jag försöker så inni helvete mycket och mår dåligt då också.

För jag är helt utbränd. Helt utmattad. 

Får knappt in det folk säger.

Ser knappt vad det står någonstans. Vet inte när jag behöver äta eller duscha. Har gått ner 6 kg sen allt detta började. Inte normalt för mig!

Magen krånglar, blåsor i munnen, jag minns ingenting, jag pratar som att jag har någon slags utvecklingsstörning ibland. Och det känns så.

Kan inte svara på snabba frågor, lösa enkla problem. Tänka logiskt.

Hjärnan är i brand. Jag minns ingenting. 

Morgonen är så jobbig.. Kvällen likaså. 

Många dippar. För jag kan inte vila. För jag VILL inte missa min dotter! För så känns det. Exakt så känns det. Grät idag för att jag låg kvar och försökte vila i soffan när hon åt middag. Jag borde ju sitta där hos henne och Tomas. 

Det var hemskt. 

Jag vägrar.. Hur sjuk jag än ska bli. 

Hur sjuk jag än är så kan jag inte missa min dotter. 

Det är så enormt svårt att säga att mamma inte orkar.

Att JAG inte orkar. Jag kan inte säga det. För då skulle jag inte resa mig på en hel dag. Så jag ljuger för mig själv och alla andra. 

För INGEN kommer någonsin förstå det jag lever i nu. Det som finns i mitt inre. Minst av allt förstår min oskyldiga Svea det.

Och hon ska inte påverkas av det. 

Det går jag inte med på. 

Men hur ska jag göra när allt jag är och allt jag varit är helt slut? Så trött, så bortdomnad. Och så enormt svag och trött.

Helt tvärt om mitt vanliga jag.

Hur gör jag?!

Vad ska jag göra?!

Finns inga svar.

Jo ett..

VILA!! 

Hör ni ironin i det??

Jag är tacksam för denna blogg.

Att kunna skriva. 

Det tar en enorm tid och jag får läsa om det många gånger för jag har svårt att skriva och läsa just nu. Så jag ser det som ett sätt att både träna upp färdigheter som blivit så mycket sämre och även för att tömma min frustation och vara öppen.

Försöker se filmer, läsa så mycket som möjligt och memorera enkla saker för att få tillbaka det som försvunnit. 

Men än är så mycket borta.

Det är enormt skrämmande.

Hjärnskada.. Som en jävla hjärnskada. :(

Men jag är mänsklig och vet att fler har gått igenom eller går igenom samma sak. Jag tänker tillåta mig vara mänsklig och människa och berätta vad som händer när en drabbas av en rejäl utmattningsdepression som jag. Inget blir som förr.

Allt är kaos.

Men jag ska hitta små delar av mig själv igen. Även om de är så enormt utspridda. 

Hjälp mig plocka upp mig. <3

Puss