Bara en vägg i vägen

De sägs att det tar flera år innan det händer. Och minst lika lång tid att bli återställd. OM en blir återställd.

Men om det händer ska ska en leva i nuet. Ta dag för dag. Vila och tänka positivt. Bara vara. Hela sig själv. Samtala och vara så där jävla hälsosam.

Jo visst. Allt det där är sån jävla skitsnack som det bara kan bli.

Fy fan. SÅ LÄTT ÄR DET ALLTSÅ INTE!

Jag är 27 år gammal och har en dotter som är 2, en man som jobbar heltid och ett hus.

Jag har vänner och familj. Som jag också hemskt gärna vill vara med.. Orka vara med. Låter ju sjukt. Och det är det också. 

Jag har nyss flyttat till min hemort efter många år i en universitetsstad med studier, jobb och barnafödande.

Jag har alltid jobbat mycket.

Vila!? Hur i hela helvete kan en vila från det? Jag vet inte hur en gör!

Snälla lär mig hur en ska vila när det inte går. Jag vilar och vilar.. Men förblir trött och halvt hjärndöd.

Idag hade jag ju en bra dag. Igår med. Men idag var den ännu bättre.

Jag lagade mat för första gången sen jag blev sjuk. Jag till och med plockade undan efter mig.

Jag var på en affär med mamma..

Det var enormt förvirrande. Men jag gjorde det ändå.

Sen blev det svårare.

Jag tänkte att jag skulle ta och göra lite smycken nu när jag hade en sån bra dag. Jag har ALDRIG gjort om ett och samma smycke så många gånger!! Och jag har heller aldrig kämpat så enormt med att skriva några små jävla adresser på några kuvert. Jag skriver fel.. Min handstil är inte längre min.

Min hjärna fungerar inte som förr.

Jag känner mig blott som en liten korvsnärt av mitt forna jag.

Mitt kvicka, vältaliga, konstnärliga, tusenjärnielden, duktiga, flitiga, roliga, och sociala JAG. 

Jag har tydligen gått i väggen. 

Skulle nog snarare säga: blivit överkört av en truck. Känns mer rimligt.

En fredag vaknade jag upp till något som jag först trodde var en hjärnblödning. 

Och en resa började. 

En resa att lära sig leva igen. Helt från början. 

Vem jag är när jag kommer ut på andra sidan vet jag inte.

Det skrämmer mig nästan mest.

Jag hade ju som börjat gilla den jag var innan min krasch väldigt mycket.

Jag ska svära mig, gråta mig och slå mig genom denna vägg.

Men ut ska jag!

För helvete!

Låt det ta all den där tiden då. Jag har tydligen inget val. 

Acceptansen är svårast. 

Ett steg fram och två bak.

/Linda