Det känns ändå som att mycket faller på plats nu. Men det är också mycket som slits itu.
Som mitt hjärta.. :(
Jag vet inte om ni vet hur det är att ha en riktig vän. En vän som man kan säga precis vad som helst till och vara sig själv fullt ut med. Som förstår ens sjuka humor, ens språk och ens tänk.
En vän som man är extremt olik. Men ändå så lik. En vän som respekterar allt med dig. En vän som är där i sorg, sjukdom och i livets alla funderingar.
En vän att skratta med, gråta med och sitta halvnaken (för att det var asvarmt) och skitfull på toa med och prata i timmar. En vän som öppnar sitt hem och sin famn när du än behöver det.
En vän som brer om dig då du har ont och ser kassa klyschiga kärleksfilmer med dig (även fast hon hatar dem).
En vän som stärker dig och lyckas gräva fram det där hos dig som låg så långt inne.. Din självbild, självkänsla och självförtroende.
En vän som får dig att förstå ditt enorma värde.
En vän som är besvärlig tillsammans med dig och hjälper dig att ta plats.
En vän som höjer rösten tillsammans med dig och aldrig backar.
En vän som håller din hand när det blir läskigt.
En vän som ser dig, hör dig och låter dig vara du. En vän som bara är, bara finns och som man känner fullt förtroende för. En vän som är ärlig och rak och som säger vad hon tycker och tänker. En vän som man inte måste sitta och babbla med hela tiden.. Utan som man kan sitta tyst och bara andas bredvid. Lugnt och stilla. En vän som är kvar oavsett om man ses varje dag eller en gång i månaden. Alltid samma.. Alltid.
En vän som förstår dina tokiga och virriga ord.. För hon vet vad du menar.
Hon vet precis. ;)
Om du har en sån vän så förstår du hur svårt det är att lämna denne. Att förflytta sig 30 mil bort från en sådan självklar och fast punkt.
Så har jag det nu..
Jag måste lämna min Emma för att hjärtat skriker HEM. Men en annan del av hjärtat är redan hemma.
Emma..
Hur jag än skriver. Hur bra det än låter i mitt huvud när jag tänker så får jag inte ut orden. Det är för många, för stora och för oändliga ord att skriva.
För du har räddat mig på så många sätt. Jag hade varit kvar i min skeva bild av mig själv, utan dig.
Jag hade aldrig funnit det du visat helt själv. Jag hade aldrig vågat vara Linda så fullt ut som nu. Jag hade fortsatt vara rädd för vad folk skulle tycka..
Och att hitta sig själv och leva ut sig själv är ovärderligt. Det har du hjälpt mig med.
Och det kan jag aldrig tacka dig nog för.. Aldrig..
Du inspirerar och får mitt hjärta att svämma över av kärlek gång på gång.
Du är den bästa vännen jag någonsin haft och någonsin kommer att ha..
Och fy fan i hela helvetet vad jag kommer att sakna dig.
Mer än vad jag kan föreställa mig.
Men fy fan vad härligt när vi kommer och hälsar på. :)
För jag fungerar inget vidare med en massa EmmaAbstinens. Så besöken lär bli täta.
Jag är så tacksam över att jag fått turen att träffa dig och att få ha dig i mitt liv.
Du berikar allt. Du sätter avtryck som kommer sitta kvar.
Utan dig vill jag aldrig vara.
Jag älskar dig så att jag spricker.
Och tanken på att lördagen närmar sig får mig att fälla många tårar.
Fy fan vad ont det gör.
Emma, min Emma.. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar